sonhos

Vi tog en cykeltur till stadens köpcentrumområde idag (industriområde typ, fast med en massa affärer, en bra bit från staden, vet inte riktigt vad jag borde kalla det).
Det var molnigt och småkyligt men med värmande blickar och ett antal "vet du vad? jag älskar dig" så höll jag mig varm ändå.
Han är så fin, han följer med mig även fast han kanske hellre hade gjort något annat (jag gör självklart detsamma ibland) och uppmuntrar mig fast jag inte hittar det jag vill ha.
Vi tittade på porslin också, och som alltid så har vi precis samma smak och föll för precis samma två typer av assietter, och som alltid så har vi lika svårt att bestämma oss båda två så det slutade med att vi köpte en pläd istället (men vi har bestämt oss för vilka assietter vi vill börja med att köpa nu, kanske köper vi båda till slut).
På hemvägen cyklade vi fel, men det gjorde inget för vi var tillsammans och
med dig kan jag aldrig vara vilse.

Allt är lugnt, stabilt.
Vi lever ett liv tillsammans, med skola, vardagskvällar framför tv:n och datorn och helger med storhandling och mys.
Jag trivs, verkligen,
men en del av mig längtar efter förändring.
En resa utomlands, en resa hemhem, Stockholm, Göteborg, en till katt, en hund,
något annorlunda helt enkelt.
Förändring i form av en upplevelse, tillsammans, för jag vill aldrig skiljas från honom.
Han är mitt allt, min trygghet, min kärlek, min bästa vän, min sambo, min bästa.

Är du i ett förhållande? Aaa.
Har du kysst någon idag? Ja, pussade honom adjö ganska nyligen.
När går gränsen vid otrohet? Svår fråga, kyssar definitivt, kanske tidigare. Svårt.
Är du romantisk? Ja, jag försöker. Jag vill vara mer romantisk än jag är just nu dock, vara lite mer impulsiv.
Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Omtänksam, rolig, snäll, ödmjuk, ganska mycket precis som min älskling.
Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Omtänksam, snäll, ganska lätt att leva med för det mesta, men överanalyserar ibland.
Vad är viktigt i ett förhållande? Att man är bästa vänner, att man kan skratta ihop, ha tråkigt ihop och bara mysa tillsammans.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Ja, fast jag hatar att gråta inför folk, inför honom är det dock annorlunda.
Har du lekt med någons känslor? Jag vet inte, inte medvetet i alla fall.
Hur många har du varit ihop med? Tre-fyra, typ, men bara ett riktigt förhållande.
Länge höll ditt längsta förhållande? Mitt längsta är mitt nuvarande, och vi har väl varit tillsammans i två år någonting.
Hur länge var ditt kortaste? Några veckor, fast jag vet inte om det ens räknades som ett förhållande.
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Ha ett förhållande, jag tycker om tryggheten. Jag är nog inte bra på att vara singel-singel. Jag vet inte hur man gör, inte allt det där med att gå ut på krogen iaf. Men jag vill inte vara tillsammans bara för att vara i ett förhållande, så att säga.
Är du en bra pojk/flickvän? Det tror jag nog.
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Min älskling.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Jag vet inte, de fick min äldre bror när de var 33 respektive 31, men jag vet faktiskt inte hur länge de var tillsammans innan dess.
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nja, är inte så mycket för tatueringar längre.
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Två dumpad och ett dumpat. Första gången jag blev dumpad var jag 11-12 år och det var dagen innan min födelsedag och vi hade varit tillsammans i hela sex månader, men jag blev inte särskilt ledsen ändå, vad jag kommer ihåg.
Hatar du ditt ex? Nej.
Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Nej.
Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Jag vet inte, kanske en nallebjörn i någon låda i förrådet, kommer inte ihåg om jag slängde den eller inte.
När du vill ha någon, vad gör du? Jag vet inte, försöker visa det antar jag. Fast jag är alldeles för blyg i sådana situationer.
Bästa raggningsrepliken? Lägga en kattunge i knäet på en, det gjorde min älskling och jag smälte direkt.
Hur skulle den perfekta dejten se ut? En promenad, tror jag, så man kan prata men även har lite rörelse omkring sig så man kan kommentera söta hundar eller annat om man inte har något annat att prata om.
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Min älskade sambo, förstås.
Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Jag har ingen aning. Det beror på situationen, men jag skulle helt klart vara förstörd. Länge.
Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Ja! Jag tycker det verkar fint, fast egentligen så spelar det ingen roll. Mina föräldrar har varit tillsammans i evigheter och är varken förlovade eller gifta så det betyder egentligen inte något för mig på det sättet. Men det känns fint, på något sätt ändå.
Vill du ha barn? Ja, gärna ganska snart, fast det går inte så bra ihop med skolan tyvärr. Men jag vill i alla fall ha barn, gärna minst två, innan jag fyller 30.
Blir du lätt kär? Nej, det tror jag inte.
Vad faller du för? Leenden, ögon, hår (på huvudet), ögonbryn.
Vad är det mest avtändande du vet? Överdriven självsäkerhet.
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Himla viktigt, tycker jag.
Har du fått ditt hjärta krossat? Inte krossat-krossat, men lite söndertrasat.
Hur raggar du? Jag vet inte hur man gör, har nog aldrig raggat.
Har du en ”utseendetyp” hos killar? Nej, det kan jag nog inte påstå.
Vem var din första kärlek? Min älskling var första stora kärleken.
Vad tycker du om att ligga på första dejten? Det är upp till var och en, inget för mig dock.
Vad tycker du om one night stands? Återigen, inget för mig, men bara man vet vad man ger sig in på och skyddar sig så är det väl inget fel med det.
Är kärlek allt i livet? Nja, men en väldigt stor del.

Favorit i repris.
En eftermiddag/kväll med nedsläckt lägenhet, chips och dipp, täcken och kuddar i soffan och film.
Shutter Island.
Jag säger bara:
FY.
Jag är inget fan av läskiga filmer.
Men det är mysigt att ligga i hans knä och klämma åt hans hand
varje gång jag blir rädd
(i stort sett var femte sekund)
och han stryker mig över håret regelbundet och jag trivs och mår
bra bra bra.

Vi hade världens mysigaste fredagseftermiddag/-kväll,
jag och han.
Täcken och kuddar i soffan som var utbäddad till säng
och film.
Valentine's day.
Så mysigt och så skönt att för en gångs skull
kunna fokusera helt och hållet på varandra,
inget plugg som stör,
bara leva här och nu.
Jag älskar det.

Aldrig har jag känt mig så trygg med någon.
Att ligga på ditt bröst och andas i samma takt
gör mig lycklig.

Min ängel,
alltid så snäll, så omtänksam, så underbar.

Han är verkligen världens snällaste.

Och nu har jag gjort det.
Frågat.
Hjärtat slog tusen slag i minuten innan jag tog mod till mig.
Svaret blev som jag väntat mig,
och jag känner mig lättad.
Fast ändå inte helt nöjd...
vi borde kunna diskutera sådant här djupare,
kan jag tycka ibland.
Men jag vet ju hur han är,
och jag får väl vara nöjd med det lilla jag får.

Jag älskar den där mannen mer än något annat på denna jord.

Läser om ohälsosamma levnadsvanor, stressar över att jag måste skicka in en del av tentan om tre timmar och äter choklad för att trösta/motivera mig själv.

Någon som ser ironin i det hela?

Jag vet inte ifall jag vet vad jag vill.
Det är jobbigt.
Jag vet inte vad du vill
(jag tror jag vet, men jag behöver få höra det, igen, igen och igen,
för att känna mig säker).
Jag måste våga fråga.
Ikväll.

Livet är inte alltid en dans på rosor.
Jag tröttnar lätt,
tröttnar på det vardagliga,
även om jag älskar det,
så vill jag ha mer.
Förlovning, bröllop, gravid, födsel, dop, födelsedagar, fler katter, en hund, bil, ny lägenhet, hus, sommarstuga,
listan kan göras lång, längre.

Jag anstränger mig för att hitta lyckan i det vardagliga,
promenader i perfekta höstlandskap,
en vackert upplagd middagstallrik,
en oväntad puss på kinden,
men jag vill ha mer.
Samtidigt som jag inte vill stressa fram något,
vi har det bra nu,
riktigt bra,
jag tröttnar bara på vardagen ibland.

Vår vardag har blivit mer och mer vardag.
Vi går upp klockan sex, oftast.
Ibland börjar jag senare eller är ledig.
Ganska ofta snoozar han i tio minuter till, men jag går upp direkt, annars blir jag bara trött.
En katt på myshumör välkomnar mig oftast i vardagsrummet så
jag slår mig ner i soffan och tar upp henne i knäet.

God morgon, älskling

Han äter frukost,
jag duschar om jag orkar, annars äter jag frukost också
bröd med smör, och ost om vi lyxat till det.

Duscha, klä på sig, vill du ha din tandborste?, tack älskling, borsta tänderna, tv, dator, plocka med väska och matlåda, plugga, inse att klockan har dragit iväg.

Han står vid dörren,
jag plockar upp katten.
Pussa katten, pussa mig
vi ses i eftermiddag, jag älskar dig mest av allt

Öppnar dörren, fler pussar, fler jag älskar dig, och så stängs dörren och jag sätter ner katten och
allting känns tomt.

Men vi ses ju snart igen.

Jag älskar dig mest av allt.

Efter att ha varit ifrån varandra i tre veckor så
kan man tycka att jag borde klara av nio timmar
och det gör jag ju
men jag saknar honom
och längtar efter honom

men det gör jag ju å andra sidan redan efter fem minuter också.

Jag: jag vill gifta mig med dig
Han: jag vill gifta mig med dig
Jag: vad knasigt

Visst är det knasigt?

Igår.
Jag får för mig att jag ska träna
så jag tar av mig jeansen
(man kan inte göra knäböj i jeans)
och går in i sovrummet
framför skivstången står ett par hantlar
som jag böjer mig ner för att ta upp istället
men då kommer han och ställer sig tätt bakom mig,
mot min rumpa,
och drar mig bakåt mot sängen.
Han lägger sig på rygg i sängen med mig på rygg över honom
och jag har fortfarande hantlarna i händerna
så jag börjar göra flyes eller vad det nu än må kallas
och ska lägga ifrån mig hantlarna bredvid oss
men jag får vänsterhanden mellan hantlarna
och det gör ont, ont, ont
jag börjar gråta av smärta
och andas, andas, andas
han ser jätteorolig ut och vet varken ut eller in
vad hände? gjorde du illa handleden igen?
(Jag hade stukat den för inte så länge sedan.)
Så kommer katten upp i sängen och jag börjar skratta
mitt i allt elände
och till slut kan jag berätta vad som gjorde ont
och min tumme blöder lite
så han hämtar ett plåster och ser fortfarande jätteorolig ut.
Han är så fin, så fin
och tar alltid hand om mig på bästa sätt,
får mig att må bra.

(Min vänsterhand bultar fortfarande när jag skriver det här,
fy tusan.)

Hösten.
Hösten 2010.
Där är vi nu.
Och jag trivs bättre än någonsin
med oss
med honom
med mig
med vårt liv.

Jag började skolan
och han likaså
jag fick träffa andra människor
och hann sakna honom lite mer
och allting känns bara så bra.

Jag ser i hans ögon att han älskar mig.

Nu övergår vi till nutid.
Mestadels.

I april hittade vi en lägenhet som verkade bra
så vi intresseanmälde den,
trots att det var inflytt i maj
och vi fick den.
Vi flyttstädade och packade lådor och fick hjälp av hans föräldrar att flytta
och helt plötsligt hade vi en lägenhet ihop.
Och eftersom maj månad var fylld av ledigheter och mindre viktiga skoldagar så
spenderade jag så gott som all min tid med honom.
Och lägenheten kändes mest som hans och jag var lite ledsen
men vi var ju tillsammans
det var det viktigaste.
Studenten kom,
äntligen.
Det var den dagen jag sett fram emot
ända sedan han flyttade
för då skulle vi få vara tillsammans.

Vi tillbringade en del tid hemma
och en del tid i lägenheten
och jag flyttade ner mina saker
vi köpte möbler tillsammans
lägenheten kändes som vår nu,
inte bara hans.

En katt kom in i vårt liv också
världens sötaste kattunge
och hon är så bra så bra så bra.

Och sommaren lunkade på med en vardag
som jag mest trivdes helt underbart bra med
men ibland tröttnade jag
jag ville ut och göra saker
träffa människor
han hade inte samma behov
så jag blev lite frustrerad
men det var inte hela världen.
Blev det för jobbigt tog jag en sväng på stan själv
och han började förstå mitt behov av att göra saker
så han följde med mig på promenader
och allt blev bra.

Och sen kom hösten.

De följande dagarna
veckorna
månaderna
var svåra.

Jag saknade honom så mycket att det gjorde ont i hela mig
Jag försökte åka ner minst varannan eller var tredje helg
och han kom upp ibland
alla loven tillbringade jag hos honom
och det var underbart.
Jag blev bara kärare och kärare
och insåg att jag trivdes så fruktansvärt bra ihop med honom.
Men när jag var hemma, och saknade honom var allting förfärligt
jag var så osäker på allt
allt.
Jag tänkte mer än en gång tanken
vi borde avsluta det här, det gör för ont
men jag kom alltid tillbaka till att
jag skulle sakna honom för mycket
det skulle göra ondare.

När vårterminen kom hade jag insett att jag inte mådde bra av att
vara ifrån honom så länge
så jag åkte ner oftare,
nästan varje helg,
och jag stannade ofta kvar på måndagen också
att missa lite skola var inte hela världen,
vi hade ändå inget viktigt då.
Och det gick lättare och lättare
vi pratade om att flytta ihop,
vi letade lägenheter,
vi ville köpa en katt,
och allting kändes bara säkrare och säkrare
det var vi nu, på riktigt.

Hösten 2009.
I augusti fick han beskedet.
Beskedet om att han skulle flytta trettio mil
för att börja plugga.
Och jag grät
och var osäker
och det gjorde ont
fruktansvärt ont.
Vi hade pratat lite om det innan,
mest på sms
för jag vågade inte ta upp det ansikte mot ansikte
och han sade att han ville försöka
försöka få det att fungera.
Och jag visste inte
var det värt det?
Men det skulle göra så himla mycket ondare att sluta där
så vi försökte.

Jag följde med honom och hans föräldrar ner första gången
för att hämta nyckel och kolla på rummet.
Det var litet och jag ville mest gråta hela tiden
för jag ville inte inse att han skulle flytta
att vi skulle bo trettio mil ifrån varandra.

Jag grät nog en hel del den här perioden.
Jag var rädd
rädd för att vi inte skulle klara det
rädd för att det skulle vara jobbigt
men jag ville vara med honom
inte ge upp.

När dagen kom då det var dags för honom att flytta ner
träffades vi på stan.
Han hade frågat om jag ville följa med honom och hjälpa till att flytta ner
men jag visste att jag inte skulle klara av en bilresa tillbaka
ensam med hans föräldrar
utan honom.
Så det fick bli en lunch på stan.
Jag försökte hålla mig
försökte försökte försökte
och när vi fick maten grät jag
och när vi åt grät jag
och när vi gick ut därifrån grät jag
och när vi sade "hejdå" grät jag
och när jag cyklade hem grät jag.
Jag hatar att gråta inför andra.
Men med honom så går det.

Våren gick och sommaren kom.
Jag slutade tvåan på gymnasiet och när alla andra festade
var jag med honom och mådde så bra som man kan må.
Och han sov mycket hemma hos mig
och jag ibland hos honom,
fast det var bäst hemma hos mig,
vi var inte lika mycket i vägen där
kändes det som.

Hans föräldrar åkte utomlands en vecka
så vi hade hans hus själva ett tag
och mina föräldrar åkte på semester
så då bodde vi hos mig ett tag.

Sommaren var nog fin.
Den känns så avlägsen nu.
Jag försöker minnas.
Jag minns en cykeltur till en badsjö. Vi hade gjort plättar innan till matsäck och tagit med oss sylt och socker
och vi cyklade och cyklade
och kom fram men ingen av oss var särskilt förtjust i att bada
och det var mycket folk
så vi åt plättar istället
och cyklade hemåt.
I skogen stannade vi till
och hittade en glänta.
Där hade vi sex
och det var bökigt och myggigt och flugigt
men himla fint ändå.

Och så kom sensommaren
och hösten.

Våren kom och vi sov hos varandra när det gick
på helgerna och när någon av oss hade sovmorgon.

Det började närma sig det som vi pratat om redan den där eftermiddagen utanför min skola
innan vi åkte hem till honom och kysstes för första gången.
Han skulle söka universitet och vi visste inte om han skulle komma in
kanske, kanske inte.
Vi pratade inte så mycket om det
jag tror dagarna rullade på ganska bra ändå
jag kände mig säkrare på oss
vi var nog faktiskt tillsammans
och han älskade mig
och jag honom
och han var så fin när han låg utan tröja i min säng
och vi sov i min smala säng tätt tätt ihop för att ingen av oss skulle ramla ur.

Ja, våren kom och vi var mer ett vi än någonsin.

På julafton 2008
nästan tre månader efter vår första kyss
ville jag träffa honom
men det var pinsamt att träffa hans familj och släkt
och jag behövde en undanflykt
så jag tog en promenad/sprintur
till hans område
och han mötte mig
och jag hade med mig ett litet paket
det var inget dyrt
bara ett värmehjärta,
sånt där i plast med vätska i
och så böjer man på en metallbit
så blir det varmt
och jag skämdes när jag gett honom det
för det var så fånigt
men det fick vara så
för jag visste inte om han skulle ge mig något
jag kommer inte ihåg ifall han gjorde det,
kanske.
Jag fick i alla fall min puss,
och det var allt jag ville ha.

De där månaderna som följde vår första kyss
känns så avlägsna nu.
Jag vill inte påstå att jag minns exakt vad som hände
eller vad jag kände.
Det var i alla fall mycket tvivel, från min sida.
Vad vill du? Vad vill jag? Vill du vara med mig? Varför? Är vi tillsammans? Älskar du mig? Älskar jag dig? Är jag din första? Vad kommer hända? Varför beter du dig som du gör ibland?
Jag ville träffa honom jämt.
Jämt och ständigt.

Jag ville vara med honom varje sekund
och jag blev orolig när han inte var likadan.
Han tyckte det var jobbigt att ses,
det var ju så långt,
och det regnade,
och det var jobbigt att cykla,
och undanflykter,
undanflykter,
undanflykter.
Så tolkade i alla fall jag det.
Men sedan när vi träffades
så var allting så underbart
jag skrattade
och mådde bra
och vi hånglade och han var hård
och jag ville bara ha honom
men jag ville inte förstöra något
och han var blyg och nervös.

Hösten och vintern gick.
Jag trivdes enormt i hans sällskap men när vi var ifrån varandra
så fylldes mitt huvud av tvivel,
jag tvivlade på vad han ville.
Mina kompisar frågade om vi var tillsammans
jag visste inte.
Jag vågade inte fråga.
Så kom februari
och alla hjärtans dag.
Som egentligen bara är ett påhitt från företagare för att få sälja massa saker
men han kom hem till mig och sov över
och hade tagit med sig en chokladkaka
med glasyr formad som ett hjärta.

Jag hade bestämt mig sedan innan.
Jag skulle säga jag älskar dig.
Jag måste göra det, jag måste, jag måste, jag måste.
Och kvällen kom och natten kom och vi låg i min 90-säng och jag andades häftigt
för nu skulle jag säga det
och jag sade att det var en sak jag ville säga
men jag vågade inte, jag var rädd
rädd för att säga jag älskar dig
och han svarade jag älskar dig
och jag vågade inte andas och kom inte på förrän efteråt att
jag egentligen inte sagt det rakt ut
jag älskar dig
men han hade gjort det
och det var allt som betydde något.

Det var en höstdag
och det var kallt.
Jag hade skinnjacka på mig
och vantar.
Vi hade bestämt att han skulle möta mig i skolan
när min sista lektion var över skulle jag vänta på honom
jag fick sällskap av några vänner en stund
vi pratade och jag var nervös
och de var tvugna att gå.
Till slut så var det dags
och jag oroade mig för att jag inte skulle känna igen honom
men det gjorde jag
och han var himla fin och blyg
och det var jag med.

Han skulle lämna ett papper på skolan
så vi gjorde det
och sedan gick vi ut.
Vi hämtade våra cyklar och
samtalet var lite stelt till en början
och ingen av oss ville bestämma vad vi skulle göra
eller var vi skulle gå
så vi hamnade på en trottoarkant bredvid parkeringsplatsen utanför skolan
där satt vi och han sa att vi skulle sitta där
tills jag bestämt vad vi skulle göra.
Jag minns inte hur vi kom därifrån
men han plockade i alla fall upp ett rött höstlöv
och lät det guida oss.
Han höll det i handen,
väntade på en vindpust
och släppte lövet.
Det landade några meter bort
och så fortsatte vi så.
Och jag skrattade.
Åt mig.
Åt honom.
Åt oss.
Och än idag är det ingen av oss som har någon som helst beslutsförmåga
men det gör inget, för vi är så bra tillsammans ändå.

Han fick ett sms från en kompis som var i närheten
så vi bestämde att kompisen skulle få bestämma
vad vi skulle göra.
Vi cyklade och mötte kompisen
och på något sätt blev det bestämt att vi skulle hem till honom
och se på film
och hälsa på katterna.
Så vi sa farväl till kompisen och cyklade vidare.

Hemma hos honom var allt otroligt städat och ingen var hemma
bara de tre katterna
och vi satte oss i soffan och tv:n slogs på.
Jag vet inte om det var då eller någon annan gång
som vi började se på Fåglarna,
det spelar ingen roll i alla fall.

Han gick iväg och
lämnade mig i soffan.
När han kom tillbaka höll han minsta katten som bara var kattunge och jättesöt
i famnen.
Han lade katten i mitt knä och jag smälte och han satte sig bredvid mig
och vi klappade katten och hans hand rörde vid min och hela jag rös och pirrade
och vi höll plötsligt varandra i handen
och han lutade sig fram och
han kysste mig
han kysste mig.
Jag dog lite smått.
Sedan är det tomt.

Jag minns att han schasade iväg mig, för snart skulle hans familj komma hem
och jag antar att han tyckte det var lite pinsamt.
Jag cyklade iväg och tänkte
"vad fan har jag gjort, vad fan har jag gjort".
Jag visste.
Jag visste att jag var fast.

Sedan kom en höst,
en höst fylld med tviväl och osäkerhet
men framförallt kärlek
och kyssar som fick mig att smälta.

Efter den där torsdagen i september för två år sedan
så tänkte jag inte särskilt mycket på honom.
Men en dag
i skolan
kom en tjej
som blev en av mina bättre vänner senare
men det är bara en parantes
fram till mig och bad om att
få min msn
för att ge till honom.
Han hade frågat om min msn
och jag förstod inte varför
men visst
tjejen fick den och skulle skicka vidare den
och hon sade att han var jättesnäll
som en teddybjörn.

Och han addade mig på msn
men pratade inte med mig
och jag tyckte det var konstigt
så jag sade "hej" till honom istället
och vi började prata
och prata
och prata.

Vi pratade på msn i två-tre veckor
om allting
och vi hade samma humor
och han gillade bra musik
och fick mig att skratta jämt och ständigt.

Han bad om mitt nummer
och vi började skicka sms
och han skrev att han tyckte jag var söt och vacker
och jag var inte van vid det.

Till slut bestämde vi att vi skulle träffas.
Och det gjorde vi.
Men jag vet inte om det var då det blev vi?
Jag vet inte när det blev vi.
Jag behöver inte veta det.
För jag vet att det är vi nu.
Vi har inget datum att fira så som andra par gör
men vad gör väl det
för jag älskar honom mer och mer för varje dag
och försöker göra varje dag speciell och
överraska lite då och då med något litet
istället för att köpa
presenter
som andra gör.
Vi är inte som andra.
Men det är en annan historia.

Vi träffades på en fest för två år, en månad och en vecka sedan.
Han hade pillat sönder en etikett från en Jack Daniels flaska
och vi skulle sätta tillbaka den igen.
Han var full och jag hade druckit ett glas vin fast jag
inte tycker om att dricka
och han var rolig och vi skrattade.
Vi skulle fortsätta ut och jag fick honom att lova att bjuda mig på en whisky
och han gjorde det
fast det var jättedyrt och jag fick jättedåligt samvete.
Det var inte särskilt gott och han fick dricka upp det mesta själv
och sen ville jag dansa
fast jag inte kan dansa
men han var full och yr och ville ta luft
jag tappade bort honom
men vi sågs när vi skulle hämta jackorna.
Han var söt och hjälpte mig med jackan och någon gång
under kvällen höll vi händerna
men jag kommer inte ihåg särskilt mycket från den kvällen
den gills nästan inte
för det var inte då det blev vi.

Sonhos betyder drömmar. Nu vet ni det.