sonhos

De där månaderna som följde vår första kyss
känns så avlägsna nu.
Jag vill inte påstå att jag minns exakt vad som hände
eller vad jag kände.
Det var i alla fall mycket tvivel, från min sida.
Vad vill du? Vad vill jag? Vill du vara med mig? Varför? Är vi tillsammans? Älskar du mig? Älskar jag dig? Är jag din första? Vad kommer hända? Varför beter du dig som du gör ibland?
Jag ville träffa honom jämt.
Jämt och ständigt.

Jag ville vara med honom varje sekund
och jag blev orolig när han inte var likadan.
Han tyckte det var jobbigt att ses,
det var ju så långt,
och det regnade,
och det var jobbigt att cykla,
och undanflykter,
undanflykter,
undanflykter.
Så tolkade i alla fall jag det.
Men sedan när vi träffades
så var allting så underbart
jag skrattade
och mådde bra
och vi hånglade och han var hård
och jag ville bara ha honom
men jag ville inte förstöra något
och han var blyg och nervös.

Hösten och vintern gick.
Jag trivdes enormt i hans sällskap men när vi var ifrån varandra
så fylldes mitt huvud av tvivel,
jag tvivlade på vad han ville.
Mina kompisar frågade om vi var tillsammans
jag visste inte.
Jag vågade inte fråga.
Så kom februari
och alla hjärtans dag.
Som egentligen bara är ett påhitt från företagare för att få sälja massa saker
men han kom hem till mig och sov över
och hade tagit med sig en chokladkaka
med glasyr formad som ett hjärta.

Jag hade bestämt mig sedan innan.
Jag skulle säga jag älskar dig.
Jag måste göra det, jag måste, jag måste, jag måste.
Och kvällen kom och natten kom och vi låg i min 90-säng och jag andades häftigt
för nu skulle jag säga det
och jag sade att det var en sak jag ville säga
men jag vågade inte, jag var rädd
rädd för att säga jag älskar dig
och han svarade jag älskar dig
och jag vågade inte andas och kom inte på förrän efteråt att
jag egentligen inte sagt det rakt ut
jag älskar dig
men han hade gjort det
och det var allt som betydde något.