sonhos

Hösten 2009.
I augusti fick han beskedet.
Beskedet om att han skulle flytta trettio mil
för att börja plugga.
Och jag grät
och var osäker
och det gjorde ont
fruktansvärt ont.
Vi hade pratat lite om det innan,
mest på sms
för jag vågade inte ta upp det ansikte mot ansikte
och han sade att han ville försöka
försöka få det att fungera.
Och jag visste inte
var det värt det?
Men det skulle göra så himla mycket ondare att sluta där
så vi försökte.

Jag följde med honom och hans föräldrar ner första gången
för att hämta nyckel och kolla på rummet.
Det var litet och jag ville mest gråta hela tiden
för jag ville inte inse att han skulle flytta
att vi skulle bo trettio mil ifrån varandra.

Jag grät nog en hel del den här perioden.
Jag var rädd
rädd för att vi inte skulle klara det
rädd för att det skulle vara jobbigt
men jag ville vara med honom
inte ge upp.

När dagen kom då det var dags för honom att flytta ner
träffades vi på stan.
Han hade frågat om jag ville följa med honom och hjälpa till att flytta ner
men jag visste att jag inte skulle klara av en bilresa tillbaka
ensam med hans föräldrar
utan honom.
Så det fick bli en lunch på stan.
Jag försökte hålla mig
försökte försökte försökte
och när vi fick maten grät jag
och när vi åt grät jag
och när vi gick ut därifrån grät jag
och när vi sade "hejdå" grät jag
och när jag cyklade hem grät jag.
Jag hatar att gråta inför andra.
Men med honom så går det.